Nr. 29

Det finns så otroligt mycket fint i den här världen som jag inte såg förut. Jag hade nästan glömt bort hur underbart det kan vara att förlora sig i en bok. Eller krypa ner i sängen bredvid en katt och gosa tills man råkar somna med katten kurrandes på kudden.

Vad spelar det då för roll att hjärtat är trasigt, när det finns så mycket vackert? Att mitt hjärta fick gå sönder var det bästa som någonsin skulle kunna hänt mig. Jag har lärt mig så mycket av min smärta och min ångest. Det är ingenting jag vill göra om men inte heller någonting jag vill göra ogjort.

Smärta har alltid fascinerat mig. Smärta är äkta, vackert.

När jag var som trasigast. När jag badade i en sörja av ångest, smärta, saknad, sorg så blev jag tvungen att tänka om, tänka rätt. Jag sökte efter ljuset. Provade nya vägar. Ville bara ge upp men min fantastiska familj fick mig att fortsätta kämpa.

Jag torkade tårar och skakade mig igenom så många nätter. Min trygghet var försvunnen och mitt liv var inte mitt. Jag tvivlade starkt på att jag någonsin skulle kunna känna äkta glädje igen. Jag vågade inte riktigt vara glad. Trodde väl att jag skulle straffas för det med mer ångest, mer smärta. Jag trodde att min förmåga att känna tillit var förstörd. Trodde nog mina läppar glömt hur man ler.

Men med lånsamma steg tog jag mig fram. Varje dag tränade jag på att våga känna glädje. Jag uppmärksammade de bra händelserna, de mysiga känslorna och kämpade mig igenom ångestattackerna när de sköljde över mig. Jag fattade beslut för mitt eget bästa. Jag bytte ut de livet som inte var mitt. Varje dag blev min värld lite mer MIG. Jag började trivas bättre och bättre i det nya jag byggde upp. Började känna trygghet i min nya tillvaro. Framför allt började jag känna tillit till mig själv. Vågade till och med närma mig en känsla av hopp.

Nu går jag på en väg som är min, BARA MIN. När jag tittar framåt ser jag ett övernaturligt ljus. Inser nu att vägen jag vandrade på förut var mörk, hade endast ledsyn i form av några dåliga gatlyktor. Min väg är fortfaranda lite lerig men solen gör att den torkar upp lite varje dag. Mitt hjärta är inte helt och ångest sköljer över mig som ett snabbt sommarregn då och då. Men egentligen, vad gör det när det finns så mycket vackert? Mina enda krav är att läka och njuta av livet. Mitt trasiga hjärta kan jag bara tacka för. Om det förblivit helt hade jag aldrig fått uppleva allt dethär fina.

Tack Och GodNatt