Nr. 110

I brist på inspiration tynar ett ordföråd bort.
På en cykel, genom små byar och längst allégator där löven bildar en färgsprakande matta på backen.
Fri som en fågel.
Jag tittar på klockan. Vad spelar tiden för roll just nu?
Jag undrar. Jag funderar. Jag njuter.
Framför allt så tänker jag för mycket.
Jag ställer krav på mig själv.
"Världens bästa filurare - Det är jag det."

Nr. 109

Idag har jag gått på marknad i Pietrasanta. Jag har pratat med människor, skrattat med människor. Italienskan känns inte lika läskig längre och det flesta pratar (förstår) faktiskt lite engelska. Pratade med en jättetrevlig killeifrån Peru idag - gick hur bra som helst! Hur kunde jag vara rädd i Sverige`? Varför har jag tvivlat på mig själv?

På marknaden köpte jag i alla fall två sjalar & en jacka. Passade även på att gå in i min favoritaffär Rossella Carrara. Rossella Carrara är en typsik Sarah affär. Där finns MASSA oliksa sorters fina mössor, hattar, sjalar, väskor och plånböcker (o.s.v): Det var där jag köpte min väska. Idag blev det en present till en fin vän.

Cyklade hemåt för att äta lunch. Idag blev det pasta med tomatsås, parmaskinka och oliver. Efter maten tog jag en promenad. Satte mig i en liiten park med papper och penna. Jag måste säga "words don't come easy to me" - Men jag saknar att skriva. Idag slukas bergstopparna av molnen här utanför. Jag tycker att det är vackert. Nu är det dags att börja fundera på att gå ner till pojkarna. Jag hoppas att jag slipper titta på Karlsson på taket idag (också...).

Nr. 108

...

punkter, tecken,
Jag vandrar omkring i städer,
Ingen vet vem jag är.
Här har jag inget namn.

...

Nr. 107

Sitter. Dricker thé. Jag fryser lite idag. Rent allmänt. Får man vara inomhus när det är strålande sol? Jag tror det. Ibland. Tuggar nikotintuggummin. Italienska Nikotintuggummin smaker otroligt illa. Får sluta med nikotinet...

Idag har jag varit i Pietrasanta igen. Tycker om den lilla staden! Köpte ett block och en penna att skriva Italienska Glosor i. Till lunch åt jag den godaste fruktsalladen med Focaccia (bröd) till. Mmmm... (:

Nu är det snart dags att gå ned till pojkarna. Ska bara diska först...

Nr. 106

Jag har så mycket som jag vill skriva. Tyvärr så saknar jag ord.

Nr. 105

Är du lycklig?
Blev sagan som den skulle?
Du är så äcklig, att jag inte såg det förut.
Du må ha öppnat mina ögon men du stängde mitt hjärta och tog ifrån mig mitt sätt att se.
*****!

Nr. 104

"Jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv"
Bad om förståelse. Visdom gör ont.
Drömmar. Hopp. Allvar och bakslag.
Hälften lycka, hälften sorg. Balans.
Du vill injicera din passion i en värld som inte bryr sig.
Världen är spännande & livet är vackert.
Det finns dem som är starkare än du.
Mig kan du inte förstöra. Idiot.

Nr. 103

Bababababaaa!
Buonasera,
Att promenera längst aggresivt traffikerade gator. Här finns det inga trottoarer.
Att flyta med i folkmassan på en äkta Italiensk marknad.
Forte dei Marmi - Jag är lite kär.
Jag köpte ett par shorts.
Hittade en till liten affär. Köpte hem smör och salta pinnar.
Språket - Fantastico

Jag älskar att leva. Jag älskar Italien.
Jag saknar min trygghet men jag tror att det finns en mening med smärtan i hjärtat.

Nr. 102

Jag trodde att det var en myt, men det är det inte. Italienska män ÄR tokiga! Idag tog jag mig en promenad in till Forte dei Marmi. På kroppen hade jag ett par utslitna, målarfärgsfläckiga shorts och ett smutsigt linne. Dessutom var jag osminkad och förvirrad, men ÄNDÅ var det män som tutade, tittade, stannade, log och vinkade till mig hela vägen in till centrum. 3 km. 6 km fram och tillbaka.Vad hände? Det är man då knappast van vid som svensk flicka.

Nr. 101

Jag går sönder, jag lagas. Hjärtat slutar slå, det vibrerar.
Tidvis blandade känslor. Tidvis bara tom.
Jag tror att allt blir bra.
Min skrivlust börjar komma tillbaka - så även min livslust.
Tycker mycket om Italien redan. Det är fantastiskt vackert här.
Idag gick jag ensam bland hundratals Italienare.
Jag är mindre här där ingen vet vem jag är.
Egentligen gör det mig ingenting.
Inte nu.
Ciao!

Nr. 100

Prima colazione in Italia

Nr. 99

"She moves in her own way.."

Nr. 98

Fukt nära själen. Det är höst i Sverige min vän. Jag beundrar dimman i björkallén i billycktesken tillsammans med en vän som inspirerar hela mig. Känslor får hållas på ytan för hjärtat är fortfarande på lagning. Jag är livrädd Älskling. Packar halvhjärtat, känner mig lite nervös. Idag har jag fikat på ett mysigt café där det finns hembakad äppelkaka och vaniljsås. Hittade kläder som jag inte har råd med. Jag älskar livet. CIAO

Nr. 97

Nr. 96

Vad är det som händer?

Nr. 95

Idag hämtade vi ut passet och betalade biljetterna!
Det börjar kännas verkligt nu.
"Fjärilar-i-magen-underbart"
PUSS

Nr. 94

Den 20 Januari 2010, efter månader av desperata försök att rädda en trasig kärlek, föll mitt liv samman under mina fötter. Min trygghet, min kärlek, min vän, min stolthet, mitt mod - allt togs ifrån mig, eller rättare sagt, lämnade mig.

Jag minns eftermiddagen den 20 Januari. Jag låg i min säng tillsammans med min mamma. Min mamma - den enda tryggheten jag kände att jag hade kvar. Hon betyder allt, men i jämförelse med det som nu saknades mig var det för lite. Inte ens Hennes tröst och stöd kunde fylla igen det enorma tomrummet som ekade i mitt hjärta. Jag skakade av chock och sorg. Jag önskade att somna in för att få vakna ur mardrömmen, alternativt aldrig vakna mer. Jag försökte duscha bort känslorna - meningslöst. Jag kastade ner hans saker i en papp-påse och ställde den i ett annat rum - hjälpte i ungefär en hundradels sekund. Jag kände så mycket sorg i min kropp att jag hade fysikt ont och svårt att stå upprätt. Jag var så rädd för den smärtan och för alla bikänslor att jag inte vågade vara ensam i ett rum. Jag vågade knappt kissa själv. Mamma sov hos mig den natten och flera nätter där efter. Tur var nog det...

Jag minns att nätterna var svåra, MYCKET svåra, men det som var absolut jobbigast var att vakna på morgnarna. Det var så jävla skit-tungt att ligga och tänka igenom livet på morgonen och verkligen inte hitta en enda anledning till att lämna sängen.

Dagarna gick. Jag ljuger inte när jag säger att jag hörde röster i huvudet - så pissdåligt mådde jag. Jag bearbetade och bearbetade. Kunde inte äta och knappt dricka. Minns så väl chokladkakorna som min mamma försökte få i mig och jag kan ju säga att jag inte är något fan av drickyoghurtar idag. Huu...

Mamma tog ut mig på promenader med hundarna. Hon såg till att jag inte dog av näringsbrist. Om inte mamma funnits vet jag inte riktigt vad det hade blivit av mig. Jag försökte verkligen kämpa själv men utan näring, sömn och självförtroende är det inte så lätt. Jag övade på att vara ensam. Lite, lite varje dag. Jag började trevande lyssna på musik igen. ( Slutade nämnligen med det ett tag). Jag ville verkligen må bra och min vilja ökade min styrka. Jag ville så att det värkte men tiden måste få göra sitt. Man kan inte springa ifrån tiden - den hinner ikapp.

Efter miljarder tårar, miljoner förbannelser och svordomar och tusen bakslag börjde mina dagar så smått likna ett liv igen. Jag hade vid den här tiden insett att skolan inte var att tänka på just då. Jag praktiserade i stället tre dagar i veckan på ett dagis. Min sorg, smärta och skam utvecklades till panikångest. Jag fick svårt att gå i affärer, sitta på bussar och vistas på vissa platser. Jag kände mig allt annat än social och tog avstånd ifrån mina vänner och min familj. Jag orkade verkligen inte med någon annan än mig själv och knappt det.

Nu hade rösterna i huvud försvunnit och min bearbetning började så smått ge resultat. Jag började göra små prestationer - på praktiken och även hemma. För att tvinga mig själv till en positiv livsskådning skrev jag varje dag i en rosablommig-bok. Jag skrev om allt bra jag varit med om på dagarna, om allt bra jag åstakommit och om allt jobbigt som jag tagit mig igenom. Jag började ta egna små promenader på eftermiddagarna. Det börjde bli vår och ibland (om så mycket sällan) kunde jag skymta en gnista ljus i slutet av min mörka, hemska tunnel.

Den 21 Maj flyttade vi - HEM. För första gången på månader sov jag faktiskt riktigt bra. Nu trivdes jag i miljön. Jag började så smått ta kontakt med mina vänner igen. det var svårt till en början. Jag kände mig skygg. Som en katt som varit ute för länge och blivit förvildad. Jag började känna mig glad igen. Ibland lycklig. Jag hade vid den här tiden blivit ganska så självständig. Nu började jag få distans till livet och allt det hemska. Jag gjorde mig av med lite hatkänslor och släppte bitterheten mer och mer. Äntligen började jag kunna lyssna på musik och titta på film som en normal människa. Självklart kände jag fortfarande av sorg, smärta och ångest men nu kände jag även glädje och lycka. Självförtroendet börjde stiga, styrka började infinna sig i min kropp. Styrka - en känsla jag nästan glömt bort. Nu kom bakslagen mer sällan och grät gjorde jag bara till sorglig film. Nätterna börjde bli förhållandevis lugna och sömn började kännas som en naturlig del av livet.

När styrkan och självförtroendet börjar infinna sig och växa i kroppen påskyndas läkningsprocessen. Nu börjde det hända saker. Min hjärna började få ideér och drömmar. Jag kom dagligen till nya insikter och började onekligen få tillbaka kontrollen över mitt liv - mer kontroll än vad jag hade haft på länge, MYCKET länge. Jag börjde känna mig hel. Dagarna fortsatte komma och gå och en dag insåg jag att jag hade slutat läka, slutat att utvecklas. Jag kände att sömland började kännas litet och näringsfattigt. Jag behövde få komma bort för att hämta luft. Jag åkte till mammas kompis i Särna. Bland bergen i norra Dalanra plåstrades de sista små såren om och jag fick uppleva den mest befriande lyckokänslan någonsin. Det var en "total-lycka-och-no-problemo-känsla" utan snack. I särna fick jag lite ströjobb och jag planerade att stanna kvar och hitta något eget om allt skulle fortsätta flyta på. Då hände det : Jag fick ett mail från Italien. Från en familj som undrade om jag ville komma och jobba hos dem som au-pair. Med min nyfunna styrka och äventyrslysta gick det inte att tacka nej. Som det ser ut nu så åker jag om ca 2 veckor.

Är inte livet fantastiskt spännande ? Jag som inte kunde stå upp utan hjälp för 7 månader sedan. Nu planerar jag att åka till Italien helt ensam. Hur coolt är inte det? Tihi. Ingenting är omöjligt. Sluta aldrig hoppas!

Kärlek till livet!

...nu måste jag kissa! (;