Ibland vill jag ta ett steg åt sidan. Se mitt liv utifrån. Jag har ingen aning. Jag har ingen koll på allting och jag vet inte om jag gör rätt saker. Jag fick chansen att åka med och jag tog den. Nu vet jag inte vart jag hamnat. Jag har glömt vart jag var påväg. Men jag är nog lycklig, eller i alla fall glad. Jag är nöjd men vill vidare.
Hur ska jag någonsin kunna dela mitt liv med någon annan igen? Jag som var beredd att ge bort både hjärta och själ till första bästa med ömma händer, ett sött leénde och vackra ögon. Nu kan jag knappt tänka tanken.
Ibland önskar jag att jag hade en trygg famn att vila i, men den önskan förvinner snabbt när jag tänker på självständigheten som jag tvingas offra för priset att någon värmer min säng. Herre Gud, hört talas om varmvattenflaskor?