Nr. 94

Den 20 Januari 2010, efter månader av desperata försök att rädda en trasig kärlek, föll mitt liv samman under mina fötter. Min trygghet, min kärlek, min vän, min stolthet, mitt mod - allt togs ifrån mig, eller rättare sagt, lämnade mig.

Jag minns eftermiddagen den 20 Januari. Jag låg i min säng tillsammans med min mamma. Min mamma - den enda tryggheten jag kände att jag hade kvar. Hon betyder allt, men i jämförelse med det som nu saknades mig var det för lite. Inte ens Hennes tröst och stöd kunde fylla igen det enorma tomrummet som ekade i mitt hjärta. Jag skakade av chock och sorg. Jag önskade att somna in för att få vakna ur mardrömmen, alternativt aldrig vakna mer. Jag försökte duscha bort känslorna - meningslöst. Jag kastade ner hans saker i en papp-påse och ställde den i ett annat rum - hjälpte i ungefär en hundradels sekund. Jag kände så mycket sorg i min kropp att jag hade fysikt ont och svårt att stå upprätt. Jag var så rädd för den smärtan och för alla bikänslor att jag inte vågade vara ensam i ett rum. Jag vågade knappt kissa själv. Mamma sov hos mig den natten och flera nätter där efter. Tur var nog det...

Jag minns att nätterna var svåra, MYCKET svåra, men det som var absolut jobbigast var att vakna på morgnarna. Det var så jävla skit-tungt att ligga och tänka igenom livet på morgonen och verkligen inte hitta en enda anledning till att lämna sängen.

Dagarna gick. Jag ljuger inte när jag säger att jag hörde röster i huvudet - så pissdåligt mådde jag. Jag bearbetade och bearbetade. Kunde inte äta och knappt dricka. Minns så väl chokladkakorna som min mamma försökte få i mig och jag kan ju säga att jag inte är något fan av drickyoghurtar idag. Huu...

Mamma tog ut mig på promenader med hundarna. Hon såg till att jag inte dog av näringsbrist. Om inte mamma funnits vet jag inte riktigt vad det hade blivit av mig. Jag försökte verkligen kämpa själv men utan näring, sömn och självförtroende är det inte så lätt. Jag övade på att vara ensam. Lite, lite varje dag. Jag började trevande lyssna på musik igen. ( Slutade nämnligen med det ett tag). Jag ville verkligen må bra och min vilja ökade min styrka. Jag ville så att det värkte men tiden måste få göra sitt. Man kan inte springa ifrån tiden - den hinner ikapp.

Efter miljarder tårar, miljoner förbannelser och svordomar och tusen bakslag börjde mina dagar så smått likna ett liv igen. Jag hade vid den här tiden insett att skolan inte var att tänka på just då. Jag praktiserade i stället tre dagar i veckan på ett dagis. Min sorg, smärta och skam utvecklades till panikångest. Jag fick svårt att gå i affärer, sitta på bussar och vistas på vissa platser. Jag kände mig allt annat än social och tog avstånd ifrån mina vänner och min familj. Jag orkade verkligen inte med någon annan än mig själv och knappt det.

Nu hade rösterna i huvud försvunnit och min bearbetning började så smått ge resultat. Jag började göra små prestationer - på praktiken och även hemma. För att tvinga mig själv till en positiv livsskådning skrev jag varje dag i en rosablommig-bok. Jag skrev om allt bra jag varit med om på dagarna, om allt bra jag åstakommit och om allt jobbigt som jag tagit mig igenom. Jag började ta egna små promenader på eftermiddagarna. Det börjde bli vår och ibland (om så mycket sällan) kunde jag skymta en gnista ljus i slutet av min mörka, hemska tunnel.

Den 21 Maj flyttade vi - HEM. För första gången på månader sov jag faktiskt riktigt bra. Nu trivdes jag i miljön. Jag började så smått ta kontakt med mina vänner igen. det var svårt till en början. Jag kände mig skygg. Som en katt som varit ute för länge och blivit förvildad. Jag började känna mig glad igen. Ibland lycklig. Jag hade vid den här tiden blivit ganska så självständig. Nu började jag få distans till livet och allt det hemska. Jag gjorde mig av med lite hatkänslor och släppte bitterheten mer och mer. Äntligen började jag kunna lyssna på musik och titta på film som en normal människa. Självklart kände jag fortfarande av sorg, smärta och ångest men nu kände jag även glädje och lycka. Självförtroendet börjde stiga, styrka började infinna sig i min kropp. Styrka - en känsla jag nästan glömt bort. Nu kom bakslagen mer sällan och grät gjorde jag bara till sorglig film. Nätterna börjde bli förhållandevis lugna och sömn började kännas som en naturlig del av livet.

När styrkan och självförtroendet börjar infinna sig och växa i kroppen påskyndas läkningsprocessen. Nu börjde det hända saker. Min hjärna började få ideér och drömmar. Jag kom dagligen till nya insikter och började onekligen få tillbaka kontrollen över mitt liv - mer kontroll än vad jag hade haft på länge, MYCKET länge. Jag börjde känna mig hel. Dagarna fortsatte komma och gå och en dag insåg jag att jag hade slutat läka, slutat att utvecklas. Jag kände att sömland började kännas litet och näringsfattigt. Jag behövde få komma bort för att hämta luft. Jag åkte till mammas kompis i Särna. Bland bergen i norra Dalanra plåstrades de sista små såren om och jag fick uppleva den mest befriande lyckokänslan någonsin. Det var en "total-lycka-och-no-problemo-känsla" utan snack. I särna fick jag lite ströjobb och jag planerade att stanna kvar och hitta något eget om allt skulle fortsätta flyta på. Då hände det : Jag fick ett mail från Italien. Från en familj som undrade om jag ville komma och jobba hos dem som au-pair. Med min nyfunna styrka och äventyrslysta gick det inte att tacka nej. Som det ser ut nu så åker jag om ca 2 veckor.

Är inte livet fantastiskt spännande ? Jag som inte kunde stå upp utan hjälp för 7 månader sedan. Nu planerar jag att åka till Italien helt ensam. Hur coolt är inte det? Tihi. Ingenting är omöjligt. Sluta aldrig hoppas!

Kärlek till livet!

...nu måste jag kissa! (;